Senaste inläggen

Av Therese - 10 februari 2012 08:58

Två kommentarer gav mig ny motivation, tack till (inte längre  )  anonyma läsaren Inger och kära Aramise. Era kommentarer värmde jättemycket!


Som en början på en uppdatering av mitt så kallade hästliv: Pica blir bättre och bättre för varje dag som går. Longerade, utan inspänning, två dagar förra helgen och Pica frustade ljudligt flera gånger omvartannat som hon sprang supersnabbt och piskade med svansen, tror hon tycker det är skönt att få rör på sig samtidigt som det självklart är lite motigt med "lårkakan". Vet inte om jag ska kalla det för lårkaka egentligen men har inget bättre namn på den, så lårkakan it is! (Då vet ju alla vad jag pratar om också) Måndag och tisdag denna vecka promenerade vi, måndag var hon vild och sparkade i väggen och gick nästan över mig. Tur jag går med spö säger jag bara! För när Pica går i "panik" då bara går hon, oavsett vad som är i hennes väg. Tisdagens promenad (som alla sker inomhus tillsvidare) var betydligt lugnare, i början lite motigt med mycket pisk med svansen men lugnade sig efter ett tag och sen börjar det om igen om man går för länge. Så gick nog en 15-20 minuter iaf! Stora framsteg varje dag  


I onsdags fick hon vila och igår tog jag på longeringsgrejerna igen. Började med longering utan inspänning för att kolla av dagsformen och eftersom hon inte var så värst vild spände jag inne henne. Hon tyckte nog det var rätt så skönt att få gå med lite stöd i bettet igen, för munnen skummade härligt! Sen att själva longeringen inte ger så mycket arbets-effekt gör inget just nu, små steg i rätt riktning.
Men igår när hon sprang inspänd kunde jag inte hålla mig för skratt för Pica såg helknäpp ut när hon rörde sig. Aktiva bakben med höga lyft och in under kroppen, frambenen hänger inte riktigt med alltid så blir lite slå-i-sko emellanåt plus att lårkakan ger henne irritation att hon går med handbromsen i fram. Vilket gör att hon är aktiv bak och bromsar i fram, helknäppt! Men hon är iaf pigg och fräsch vilket är det viktiga.



Väldigt gammal bild, men tänk när sommaren är här igen  


Efter longeringen igår var Pica vrång och hade bestämt sig för att hon inte kunde rör sig. Försökte ge henne lite godis för att bryta "förfrysningen" men då blev hon ännu mer vrång och ställde sig i hörnet. Bara för att jag inte gick in och gav henne godisen utan ville ge den över dörren och dit kunde hon ju inte nå, faktiskt. "Hallå, Jag är prinsessan?!"  Tänkte hon nog. Men när hon väl fått sin krafft och betfor så var hon nöjdare än nöjdast och hela Pica såg glad ut. Tror rörelse gör henne gott även om det känns lite besvärligt.
Idag ska vi promenera med sadel på för att se om hon lagt till med något beteende som behöver brytas. Känns lite som att hon har mycket ideér för sig nu vad gäller rörelse och sin lårkaka, även om den säkert känns av.


På återseende!

// therre

Av Therese - 9 februari 2012 15:18

Ingen i ridsportvärlden har ju missat den heta debatten kring användandet av hjälm vid ridning, framförallt hjälmens "nya återinträde" inom dressyren. Så som den stolta hjälmbärare jag är vill jag dela med mig mina tankar kring hjälmanvändandet.


Min personliga åsikt är: Ridning = hjälm.
Även fast jag "växt" upp med ridlärare och andra personer man sett upp till som ridit utan hjälm så skulle jag aldrig sätta mig upp på en häst utan hjälm! Jag har dock suttit på en häst en gång utan hjälm och det var när jag var lucia, finns ingen bra förklaring till varför det var så men det såg väl finare ut antar jag. Minns att det iallafall kändes väldigt märkligt. Idag har alla som är lucia på KgRK hjälm på huvudet!

Inom ridsporten är vi mycket välmedvetna om många olika situationer som kan medföra stora olycksrisker, ändå är många (inkl. jag själv!) dåliga på att förebygga med ett sunt säkerhetstänk och då menar jag inte bara hjälmen.

Inom andra idrotter är hjälm en regel exempelvis slalom, ishockey, motorsport. Men inom ridsporten är hjälmen en regel endast vid tävling och endast i vissa klasser inom dressyr upptill en viss ålder. Det är ju bra! Men all den ridning som sker utanför tävlingsbanan då?

Många som rider utan hjälm har ofta fruktansvärt dåliga bortförklaringar till varför man rider utan hjälm: "Det är ju kallt!" "Det är så varmt!" "Men min häst är så snäll" "Jag skulle ju ändå bara skritta en stund". Ja, men oavsett om det är varmt, kallt, hästen är snäll eller man "bara" skulle skritta så kan olyckor fortfarande ske! En häst är alltid en häst oavsett om man sitter på, går bredvid eller har den bakom bilen i en hästtransport. Hästens instinkter finns alltid kvar, den är och kommer alltid förbli ett flock- och flyktdjur. För hur resonerar man när man väljer en mössa framför en hjälm när det är kallt? Mössan skyddar kanske mot kylan men den skyddar inte mot smällar och slag. Idag finns det ju så många andra alternativ för att skydda sig mot kylan: earbags, "rånarluvor", mössa under hjälmen osv. Men om det är varmt då, att byta ut hjälmen mot en keps? Ja, kepsen har en skärm som de flesta hjälmar men that´s it! Samma sak gäller här, det finns massor med hjälmar ute på marknaden som är utformade för att ventilera bra. Så om det är kyla och svett man är rädd för ska man nog byta sport!

För mig finns det ingen bortförklaring till varför man rider utan hjälm.  Men var och en bestämmer helt klart själv, jag är ingen polis som säger vad som är rätt och fel. Men jag anser att rider man utan hjälm har man alltså inget vettigt att skydda.

För mig gäller inte bara hjälm vid ridning utan även när jag arbetar min häst från marken, t ex longering och tömkörning (om jag nu klarade av detta). För vem säger att hästen är "snällare" för att man står på marken? Risken att bli skadad är väl ännu större på marken än om man sitter på?

Att longera eller tömköra utan vantar är också en väldigt stor skaderisk, enligt mig. Longerlinor är ju till typ 100 % gjorda i nylon = stor risk för brännskador. Sen använder jag alltid en longerpisk, som jag sen inte alltid använder utan sätter den ofta under armen riktad bakåt. Men den finns alltid med ifall hästen kommer otäckt nära eller behöver manas på. Longering = HJÄLM, handskar och longerpisk. Jag kan erkänna att det finns tillfällen då jag longerat utan hjälm, men de går att räkna på en hand. Och de gånger är inga jag är stolt över. Hjälmen ska vara på så är det!


Som ytterligare exempel på hjälmanvändande använder jag, nu när Pica kan få tokspel ibland, hjälm även när jag promenerar henne. Och jag skäms inte för det. Vet ju hur det gick för en gammal stallkamrat som gick med sin häst, hästen fick plötligt tokspel och sparkade henne i huvudet och som tur var hade hon hjälm. Det är ju rysligt att tänka på vad som kunnat ske annars! Eller när en annan klubbkamrat blev sparkad i ansiktet, hjälmen var på och tror nog den skyddade en hel del då med.


Så hur gör du? Alltid hjälm eller utan hjälm ibland?


 


På återseende!


// therre 

Av Therese - 2 februari 2012 15:59

Det här med att ha en hästblogg när man inte rider suger rent ut sagt! Finner liksom ingen inspiration till att skriva.

Läser på en massa andra inspirerande bloggar om ridpass vilket inte minskar ridsuget direkt   Men, men det är som sagt baaaaara att vänta! Det känns iaf som att Picas konvalecens går i positiv riktning, igår till exempel kunde hon stå utan rumpvärme utan att bli helt hysterisk! Stoooort framsteg i vår vardag vill jag lova. 


Den planerade årets första tävling för oss, som skulle skett på hemmaplan, fylldes till nästan max på mindre än 24 timmar med tävlingssugna ekipage. Heeeelt galet! 3 av 4 klasser är redan fulla liksom och med flera reserver. Känns som att det börjar bli Stockholms-syndrom (hihi, skojigbenämning på nytt fenomen!) på tävlingar här på "landbygden" med. Dock är det ju som tävlingsarrangör väldigt roligt när det blir så   Kan även meddela att jag fixat sponsorsgrejer till den tävlingen, klapp på axeln till mig! Inget märkvärdigt men ändå lite roligt.


I mitt "icke-hästiga-liv" så har jag sökt nytt sommarjobb inom Kriminalvården, dags att börja etablera sig hos framtida arbetsgivare! Så jag hoppas jag får komma på arbetsintervju och även få börja jobba, så jag håller tummen för att det går vägen! Ska även gå på Campusmässan som anordnas av mitt universitet där man kan få kontakt med framtida arbetsgivare och knyta nya kontakter. Detta sker på tisdag och under den dagen kommer även fd. höjdhopparen Patrik Sjöberg och föreläser om sitt liv och sin bok, så det ska jag också gå på har jag tänkt. Tror det kan bli väldigt intressant!


Så nog för mig, kommer väl inlägg sporadiskt framtill jag får hoppa upp i sadeln igen.
På återseende!


// therre 

Av Therese - 27 januari 2012 11:48

Ibland funderar jag på vad jag skulle vara för person om jag inte hade börjat med hästar? Vad skulle jag syssla med? Jag har ju tidigare sysslat med både orientering (som jag faktiskt tyckte var skoj!), slalom, fiol(why?), drill (ni vet med sån pinne), simhopp (hopp-style: Spiken från ettans trampolin!). Men jag slutade ju med allt detta eftersom det tog så mycket tid från just stallet. Men säg att jag inte hade börjat med ridning vid 4 års ålder, vad hade jag gjort idag då?


Jag kan ju börja med att säga att jag fortfarande hade haft lika sjukt långt och ostyrigt hår som idag.


 
Här är en bild från när jag är typ 17 år....(oj jag är ju nästan gammal!!)


Sen hade jag fortfarande gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet och åkt på studentresa till Ayia Napa, där vi hade sjuuukt roligt! Kanske hade jag umgåtts mer med dem än vad jag gör idag? Visst så träffas vi ju en del ändå.


   
Ayia Napa med Sofie   


Efter att jag hade slutat gymnasiet då, vad hade jag gjort?  Kanske hade jag haft bättre betyg än jag hade och faktiskt försökt förstå fysiken mer än vad jag gjorde. Då hade jag nog gått på Chalmers idag och studerat till Byggingenjör. Hade varit så där ultra-smart som en av mina bästa kill-kompisar är! Eller? Vet inte om jag faktiskt skulle ha varit så mycket smartare utan hästar i och för sig, dom har ju liksom gjort att man kunnat koppla av lite mer. Men något jag skulle ha haft är nog lite mer pengar   För alla vet ju att hästar kostar pengar, många pengar!
Men vad hade jag haft för hobby då? Promenader = för tråkigt, gym = instängd, böcker = för mycket stillasittande. Har verkligen ingen aning om vad jag gjort om jag inte hade haft hästarna! Men det kanske är som min bästa barndomsvän Jenny sa en gång: Du utan hästar är ju inte du! Och kanske hon har rätt?


Något jag vet är i alla fall att jag inte hade träffat mina bästa kompisar utan hästarnas hjälp.


 
Tre apor...


Hade inte åkt till Falsterbo den där sommaren och upplevt Köpenhamn i spöregn. Där vi även väntade i över en timme för att få äta på det bästa stället som finns: Hard Rock Café!


 
Regn, regn, regn...


Hade ju aldrig fått uppleva:

...alla roliga stunder under tiden som årselev på ridskolan,

...den där härliga känslan av frihet när man galopperar så fort så det pirrar i magen,

...känslan över att få känna sig som ett med hästen,

...blod, svett och tårar och fått känna att det verkligen var värt det,

...verkligen aldrig fostrats så bra som jag gjort,

med hjälp av dessa hästar!


Och nu vet jag inte vad detta inlägg blev för något som en fundering och reflektion över livet eller som en hyllning till hästen, man får bestämma själv helt enkelt!
Jag får så mycket ideér till en massa som inte är hästrelaterat just nu, men det känns ju så tråkigt att skriva om att idag borstade jag Pica sen smörjde jag hennes lårkaka och sen fick hon betfor. För det är ju så som mina dagar ser ut nuförtiden. Men snart hoppas jag att jag får rida på mina fina fina häst igen!
Idag ska vi göra något så vågat som att ta en promenad i ridhuset, den första på över en vecka. Spännande och se om hon ska vara på alla fyra eller om hon ska vara i luften.

På återseende!


// therre

Av Therese - 25 januari 2012 12:20

Ja, efter lite plugg på min distanskurs hamnade jag i en diskussionsanda. Ursprunget till denna diskussion började i stallet förra veckan med en klubbkamrat. Ämnet var: Att vara emotionell och mitt nya motto


Jag är en väldigt emotionell person. Jag gråter; när jag skrattar, när jag är arg, när jag är ledsen, när jag är trött och inte orkar mer, när jag ser något lyckligt på tv, när jag ser något sorgligt på tv. Summasumarum: Jag gråter för nästan allt! Därav har jag i mitt liv många, många gånger gråtit över helt onödiga saker. De flesta gånger över detta älskade djur som driver mig framåt i livet: Hästen!
De flesta som läst min blogg ett tag vet om mitt minst sagt turbulenta hästliv där hästar avverkat varandra på löpande band. Så många tårar och hjärtesorg som det varit, för lite kolik här, litet sår där, lite hälta där osv. Och nu när det senaste inträffade: Pica diagnostiserades med nervskada i sin lårkaka så kände jag bara ett big no no för att känna mig emotionell över det. Varför kan man undra då, jag som tjuter för i princip allt!
Att gå runt och vara deprimerad över något som man inte kan göra något åt, som man inte orsakat själv (och ingen annan heller!), utan man har bara tiden framför sig som kan visa utgång. Att vara deprimerad över det eller gå runt och vara ledsen över alla motgångar man har i livet gör bara att man blir utpumpad på energi och "livslust". Allt som händer därefter kommer ju då bara att kännas jobbigt, tråkigt, "varför ska jag göra det när det ändå alltid går dåligt för mig?" osv. Hur kul är det? Hur länge orkar man med det? Kan av egen erfarenhet säga att man kommer inte orka särskilt länge...


Så därför bestämde jag mig denna gången istället för att dras ner i ett djupt svart hål där allt mörker omsluter mig och där vägen upp ur hålet är oändligt lång (jag vet, för jag har varit där några gånger), välja att stanna vid ytan och helt enkelt acceptera mitt "öde", låta tiden utvisa framtiden. För jag tar hellre små steg ner i hålet än små steg upp ur det. För vägen upp är väääääldigt lång om man låter sig falla ner i hålet. Så, så länge jag håller mig vid ytan så kan jag fortfarande njuta av de andra bitar jag har i mitt liv, glädjen, energin och "livslusten" är inte borta!


För även om hästar är mitt "liv" har jag insett att det inte är det enda här i livet. Det kan tyckas som att det låter hårt men det är ju sanningen, en häst är fortfarande en häst. Ett djur med egen vilja som jag valt att äga och därför valt att ta hand om i ur och skur. Och på vilket sätt mår Pica bättre av att jag gräver ner mig i hålet där allt bara är mörkt? Tror nog hon mår bättre av att jag är kvar uppe vid ytan och ser allt ljust   Så därav grundades mitt nya motto här i livet (jag vet att ni älskar det!): Positiv till motsatsen är bevisad


Men av det jag nu sagt, som även kanske är luddigt, så är det absolut inte förbjudet att gråta alla sina tårar, vara emotionell över sitt djur eller ta varje motgång hårt så att man faller längre och längre ner i det djupa hålet. Man får göra och känna precis vad man vill! Men jag tycker nog man ska försöka hålla sig ifrån hålet så länge man kan   


   

Pica + undertecknad   


På återseende!


// therre

Av Therese - 22 januari 2012 13:32

Drabbades just av svår vill-rida-Pica-abstinens och som framkallade ett starkt vill-ha-begär till en massa saker:


 

BoT-ryggvärmare, skall inhandlas i Scandinavium
Bild från: Back on Track


 

HV Polo-täcke, största vill-ha-begäret egentligen men fruktansvärt onödigt.
Kan säga att fleecen i täcket är supermjuk och fluffig, minskar ju inte vill-ha-begäret direkt  

Bild från: HV Polo


   

Sjukt snygg jacka! Dock slutsåld, bra för plånboken  
Bild från: Filippa´s Ridsport


    
Gillar starkt Kingslands nya dressyr-kollektion och ett av dessa schabrak skulle inte sitta helt fel!
Bild från: Hippson


 
Återigen KL´s dressyr-kollektion, kavajen är superfin!
Bild från: Hippson


Tänk om man vore ekonomiskt oberoende ändå...    Fast blir man mer lycklig av en massa pengar?
Tycks ana ett visst färg-tema bland min vill-ha-saker, men jag är ju lite mer för det klassiska   

På återseende!


// therre

Av Therese - 21 januari 2012 13:52

Vill börja med ett announcement: Jag har fått upprättelse efter mitt brev/klagomål till Jordbrusverket! Chefen på den veterinärstationen tyckte inte att den veterinär jag klagat på uppträtt på ett rätt sätt och höll helt med mig. Han beklagade sig lite å veterinärens vägnar och sade även att denne skulle arbeta mer som enbart vikarie fortsättningsvis. Jag fick som plåster på såren hela den fakturan struken!   (Dock kom fakturan via post igår så ska ringa chefen igen och kolla för säkerhetsskull, vill inte ha en massa skulder här inte!)


I övrigt så har Pican varit knäpp igen. I torsdagskväll ringde Åsberg och meddela att Pica var märklig. Åkte upp och där stod hon i sitt hörn och skrapade med hoven, ville inte stå och äta men åt när jag matade henne ur handen. Ringde jourhavande veterinär för lite rådgivning, jag pratade mer än henne tror jag. Behövde nog mest få bolla ideér tror jag   Fick råd att gå en sväng så det gjorde jag. Pica var galen som vanligt, men hon ville mest gå till boxen igen. Så in i boxen och började äta igen. Sen stod hon i hörnet igen varpå jag flyttade maten till henne och då åt hon. Sparkade lite i väggen men kunde inte gör så mycket mer, så jag åkte hem.
Fredagmorgon ringde jag stallpersonal och kollade hur Pica betedde sig, fortfarande lite märkligt så jag tog beslut att hon fick stå inne. Vill inte riskera personalens säkerhet. Ringde sedan ATG för att höra med dem om de hade någon diagnos. Troligtvis var det någon reaktion på kortisonet (tydligen väldigt ovanligt, men det är ju Pica så jag är inte förvånad...), kunde vara så att hon var stel i halsen och därav jobbigt att böja sig ned och äta. Så jag fick rådet att avvakta med kortisonspruta nummer två till söndag istället. Allt för att slippa stå oviss över helgen.
Men redan under dagen hade Pica blivit sitt vanliga jag och mest levt rövare för att hon fått stå inne hela dagen, det är ju inte okej för en prinsessa som Pican. På eftermiddagen åt hon utan problem, från golvet igen! Märkliga häst säger jag bara. Hon är och för blir stallets största Drama Queen!   



 Men fortsättningsvis igår släppte jag henne lite i ridhuset för att hon skulle få röra sig lite. Tyckte då att jag såg en förbättring i hennes beteende. Sist hon fick springa lös i ridhuset sprang hon fort, fort med lite halvt panik och oro i blicken. Troligtvis pga smärta. Igår tyckte jag hon sprang mer fridfullt med mycket överskottsenergi. Så det kändes bra att det blivit en förbättring   Sen fick hon stå med BoT-värmare på rumpan resten av eftermiddagen, det tyckte hon var skööööönt!


Idag blir det stallet sent. Massor av plugg! Dags att fortsätta nu.
På återseende!


// therre 

    

Av Therese - 19 januari 2012 10:42

Då så har Pica fått en diagnos igen, vilken lättnad det är att veta orsak till märkliga beteenden! Kanske ska bli beteendevetare på häst istället för människor?


I tisdags så skedde det! Pica lastades i lånad transport (Tack Kristina och Madde J!) med hjälp av Madde J som även agerade stödperson, lasthjälp och sällskap. Tusen tack! Resan mot Karlstad gick fint, lite hetsiga lastbilar som alltid men i övrigt smärtfritt. Pica var väl inte helt tillfreds där bak i transporten utan gungade lite emellanåt, skrapade med hovar, steppade runt. Sen blev det alldeles stilla en stund och då funderade jag på om hon dog där bak, men tänkte att det visade sig nog när vi kom fram. Dock var Pica alldeles vid liv och visade detta ordentligt genom att bli helt galen där bak när vi svängt av motorvägen så vi fick panikstanna med varningsblinkers! Men Pica var bara förbannade på att hon skulle behöva stå därinne så länge. Strax därefter fick hon komma ut och in i en box på ATG kliniken (eller heter den något annat nu?).


 

Bild från annat tillfälle


Väl inne så fick jag träffa dagens veterinär (som var super bra!). Berättade mina problem, visade de filmer jag filmat med Iphonen och sen fick Pica komma ut på gången. Veterinären klämde igenom hela henne men inget konstigt där, Pica stod helt still! Hon måste slagit i huvudet när hon levde rövare i transporten? Efter en visitering av häst så sa veterinären: Hon har nog fått en nervskada här vid lårkakan. Den här lilla svettfläcken (storlek 1-2 cm) är en indikation på nervskada. Antingen är det så att nerverna håller på att reparera sig eller ligger i kläm. Och eftersom det gått så kort tid går det inte att uttala sig om det är en permanent skada eller något övergående. Men detta kan ta flera månader!

Sen böjde han både bakbenen för att se så det inte var något skadat inuti kroppen. Det benet som inte är skadat böjdes utan problem, det skadade lite mer motstånd. Men helt ohalt! Även helt ohalt när Pica fick sprätta runt ute på parkeringen i longerlina.  Så Pica fick kortisonspruta i halsen och ska få två stycken till hemma. Sen sa veterinären att han hört att B-vitamin skulle vara bra vid denna typen av skador, men kunde inte säga om det var sant eller ej. Men tyckte jag skulle prova eftersom det inte är till någon skada för Pica.


Så efter det gick Madde och jag bort till Färjestads rid och trav för att kolla på fina grejer. Vi köpte inget hästigt överhuvudtaget. Vi tyckte det var onödigt eftersom jag inte ska rida på obestämd tid framåt och Madde ska inte heller rida men av andra skäl. Jag köpte bara en flaska B-vitamin.
På väg tillbaka hade jag fått sms av Ola som undrade vad de sagt om cystor på äggstockarna och jag som helt glömt bort den teorin frågade direkt när vi kom tillbaka till kliniken. Som tur var min veterinär "ledig" just då så eftersom vi ändå var inne där så ultraljudade han Picas äggstockar och livmoder. En mycket spännande och intressant stund! Pica hade en äggstock som var onormalt stor för säsongen, men med tanke på att hon just visat brunst-beteende i förra veckan var det inget konsigt. Veterinären hittade en större äggblåsa som antagligen var på väg att släppa, men kunde ju såklart inte säga säkert. Men han tyckte inte det såg onormalt ut iaf, så det var ju skönt!


Sen lastade vi en lite halvgroggy häst och åkte hem. Pica stod av förklarliga skäl som ett ljus hela vägen hem. Duktig häst! Väl hemma var hon jättehungrig!!


 

Fick chans att använda detta finfina täcke under utflykten  


Så nu är det alltså bara väntan som gäller. Lårkakan är ju fortfarande inte helt utläkt utan påbörjar nya intervaller med förhårdnad som mjuknar varje vecka. Jag hoppas att Pica blir helt återställd igen, men kan som sagt inte göra så mycket mer än att vänta. Jag har insett under denna konvalecens att jag ska sluta vara emotionell så fort hästen är sjuk, det löser ju inte direkt några problem, eller hur? Så jag har börjat med min nya inställning: Positiv till motsatsen bevisas! Men därmed har jag heller inte satt upp Pica på en pidestal i hopp om att hon kommer bli helt bra utan jag väntar och ser vad som händer. Är man för positiv när det gäller skador så är det så långt fall ned till botten när det blir negativt, det har jag lärt mig av egna erfarenheter. 

Så det blir rörelse för hand så länge Pica tycker det känns okej i fortsättningen  


Positiv till motsatsen bevisas, mina nya ledord här i livet   

På återseende!


// therre 

Presentation

Omröstning

(Är en härm-apa på min kompis Andréa så jag snor hennes magnefika!) Vem är du som läser min blogg egentligen?
 Hästluktande kompis
 Hästluktande spion
 Kompis som inte luktar häst
 Spion som inte luktar häst
 En som bara ramlade in

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013
>>>

Från arkivet

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag läser

RSS

Besöksstatistik

Skriv gärna en rad eller två


Skapa flashcards